ساكیما لەگەڵ دایك و باوك و خوشكە چوار ساڵەكەی دەژیا. ئەوان لەسەر مڵکی پیاوێكی دۆڵەمەند دەژیان. خانوە بچكۆڵهکهی ئهوان بە حەسیر داپۆشراوبوو و لە كۆتایی ڕیزە دارەكاندا بوو.
Sakima bodde tillsammans med sina föräldrar och sin fyraåriga syster. De bodde på en rik mans ägor. Deras halmklädda hydda stod i slutet av en rad med träd.
Sakimas föräldrar jobbade i den rike mannens hus. De lämnade hemmet tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Sakima lämnades med sin lillasyster.
Sakima tyckte om att sjunga för sin lillasyster, speciellt om hon kände sig hungrig. Hans syster lyssnade när han sjöng sin favoritsång. Hon gungade med till den lugnande melodin.
خوشكەكەی داوای لێكرد: “ساكیما دەتوانی ئەو گۆرانیەم دوبارە و دوبارە بۆ بڵێیەوە؟” ساكیماش به قسهی دهكرد و گۆرانیەكەی دوبارە و دوباره بۆ دهگوتەوە.
”Kan du sjunga den om och om igen, Sakima?” bad hans syster. Sakima gick med på det och sjöng den om och om igen.
”Jag kan sjunga för honom. Han kanske blir glad igen”, sa Sakima till sina föräldrar. Men hans föräldrar avfärdade honom. ”Han är mycket rik. Du är bara en blind pojke. Tror du att din sång kan hjälpa honom?”
Men Sakima gav inte upp. Hans lillasyster stöttade honom. Hon sa: ”Sakimas sånger tröstar mig när jag är hungrig. De kommer att trösta den rike mannen också.”
Arbetarna slutade med det de höll på med. De lyssnade på Sakimas vackra sång. Men en man sa: ”Ingen har lyckats trösta chefen. Tror denna blinde pojke att han kommer att trösta honom?”
Den rike mannen var så glad över att se sin son igen. Han belönade Sakima för att ha tröstat honom. Han tog med sin son och Sakima till sjukhuset så att Sakima kunde få tillbaka sin syn.