Bir gün, Tavşan nehir kenarında yürüyordu.
En dag gick Kanin längs flodens kant.
Gezip dolaşmak ve güzel yeşil otlardan yemek için Su Aygırı da orada idi.
Flodhäst var också där för att gå en runda och äta lite gott grönt gräs.
Su Aygırı, Tavşan’ın orada olduğunu görmedi, ve yanlışlıkla Tavşan’ın ayağına bastı. Tavşan Su Aygırına bağırmaya başladı. “Sen, Su Aygırı! Ayağıma bastığını göremiyor musun?”
Flodhäst såg inte att Kanin var där och råkade trampa på Kanins fot. Kanin började skrika åt Flodhäst: ”Du Flodhäst! Ser du inte att du ställde dig på min fot?”
Su Aygırı, Tavşandan özür diledi, “Çok özür dilerim. Seni görmedim. Lütfen beni affet!” Ama Tavşan Su Aygırını dinlemedi ve Su Aygırının yüzüne karşı bağırmaya devam etti, “Sen bunu bilerek yaptın! Gün gelecek göreceksin! Sen bunu ödeyeceksin!”
Flodhäst bad om ursäkt: ”Ursäkta, jag såg dig inte. Snälla, förlåt mig!” Men Kanin ville inte lyssna och skrek åt Flodhäst: ”Du gjorde det med flit! En vacker dag ska du få se! Då ska du få betala för det här!”
Tavşan Ateş’ı bulmaya gitti, ve dedi ki “Git, ve ot yemek için sudan çıktığında Su Aygırı’nı yak. O benim üzerime bastı”. Ateş cevapladı, “Problem değil Tavşan, arkadaşım benim. Ne istiyorsan yapacağım.”
Kanin gick till Eld och sa: ”Gå och bränn Flodhäst när hon kommer ut ur vattnet för att äta gräs. Hon trampade på mig!” Eld svarade: ”Inga problem Kanin, min vän. Jag ska göra precis vad du ber om.”
Ardından, Su Aygırı nehirden uzakta ot yediği bir zaman “Harr” diye Ateş birden alev aldı. Alevler Su Aygırı’nın tüylerini yakmaya başladı.
Senare åt Flodhäst gräs långt bort från floden när det plötsligt sa svisch! Eld flammade upp. Flammorna började bränna upp Flodhästs hår.
Su Aygırı ağlamaya başladı ve suya doğru koştu. Tüm tüyleri ateş tarafından yanmıştı. Su aygırı ağlamaya devam etti, “Tüylerim ateşte yandı! Tüylerimin hepsi gitti! Benim güzel tüylerim!”
Flodhäst började gråta. Allt hennes hår hade bränts upp av elden. Flodhäst fortsatte att gråta: ”Mitt hår brändes upp i elden! Allt mitt hår är borta! Mitt vackra hår!”
Tavşan, Su aygırı’nın tüyleri yandığı için mutluydu. Ve bugün bile, su aygırı, ateşten korkusu yüzünden, asla su kenarından uzağa gitmiyor.
Kanin var glad över att Flodhästs hår hade brunnit upp. Och nuförtiden går Flodhäst fortfarande sällan långt bort från vattnet av rädsla för Eld.
