När de var nästan hemma kände Nozibele med sin hand på halsen. Hon hade glömt sitt halsband! ”Snälla, följ med mig tillbaka!” bad hon sina vänner. Men hennes vänner sa att det hade blivit för sent.
诺孜贝儿一个人回到河边，一找到了项链，就赶忙回家，但天太黑了，她迷路了。
Så Nozibele gick ensam tillbaka till floden. Hon hittade halsbandet och skyndade hemåt. Men hon gick vilse i mörkret.
她远远地看见有个小木屋，木屋里有一丝光亮。她跑到木屋门口，敲了敲门。
På avstånd såg hon att det lyste från en stuga. Hon skyndade sig mot den och knackade på dörren.
Till hennes förvåning öppnade en hund dörren och sa: ”Vad vill du?” ”Jag har gått vilse och jag behöver någonstans att sova”, sa Nozibele. ”Kom in, annars biter jag dig!” sa hunden. Så Nozibele gick in.
Sedan sa hunden: ”Laga mat till mig!” ”Men jag har aldrig lagat mat till en hund förut”, svarade hon. ”Laga mat, annars biter jag dig!” sa hunden. Så Nozibele lagade lite mat till hunden.
Sedan sa hunden: ”Bädda sängen till mig!” Nozibele svarade: ”Jag har aldrig bäddat en säng till en hund förut.” ”Bädda sängen, annars biter jag dig!” sa hunden. Då bäddade Nozibele sängen.
Varje dag var hon tvungen att laga mat och städa och tvätta för hunden. En dag sa hunden: ”Nozibele, idag måste jag besöka ett par vänner. Städa huset, laga mat och tvätta mina saker innan jag kommer tillbaka.”
Så snart hunden hade gått tog Nozibele tre hårstrån från sitt huvud. Hon lade ett hårstrå under sängen, ett bakom dörren och ett i inhägnaden. Sedan sprang hon hem så fort hon kunde.
När hunden kom tillbaka letade han efter Nozibele. ”Nozibele, var är du?”, ropade han. ”Jag är här, under sängen”, sa det första hårstrået. ”Jag är här, bakom dörren”, sa det andra hårstrået. ”Jag är här, i inhägnaden”, sa det tredje hårstrået.
Då förstod hunden att Nozibele hade lurat honom. Så han sprang och sprang hela vägen till byn. Men där väntade Nozibeles bröder med stora käppar. Hunden vände och sprang iväg och har inte synts till sedan dess.
