Sakima bodde tillsammans med sina föräldrar och sin fyraåriga syster. De bodde på en rik mans ägor. Deras halmklädda hydda stod i slutet av en rad med träd.
Sakimas föräldrar jobbade i den rike mannens hus. De lämnade hemmet tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Sakima lämnades med sin lillasyster.
Sakima tyckte om att sjunga för sin lillasyster, speciellt om hon kände sig hungrig. Hans syster lyssnade när han sjöng sin favoritsång. Hon gungade med till den lugnande melodin.
”Jag kan sjunga för honom. Han kanske blir glad igen”, sa Sakima till sina föräldrar. Men hans föräldrar avfärdade honom. ”Han är mycket rik. Du är bara en blind pojke. Tror du att din sång kan hjälpa honom?”
Men Sakima gav inte upp. Hans lillasyster stöttade honom. Hon sa: ”Sakimas sånger tröstar mig när jag är hungrig. De kommer att trösta den rike mannen också.”
Arbetarna slutade med det de höll på med. De lyssnade på Sakimas vackra sång. Men en man sa: ”Ingen har lyckats trösta chefen. Tror denna blinde pojke att han kommer att trösta honom?”
Den rike mannen var så glad över att se sin son igen. Han belönade Sakima för att ha tröstat honom. Han tog med sin son och Sakima till sjukhuset så att Sakima kunde få tillbaka sin syn.