Blyg men modig gick den lilla flickan närmare kvinnan. ”Vi måste låta henne stanna hos oss”, bestämde den lilla flickans folk. ”Vi kommer att skydda henne och hennes barn.”
Alla började gräla. ”Vi sa att vi skulle skydda mor och barn, och det är det vi kommer att göra”, sa en del. ”Men de kommer att föra med sig olycka!” sa andra.
Om nu barnet hade fortsatt att vara lika litet hela tiden hade det kanske blivit annorlunda. Men åsnebarnet växte och växte tills han inte längre fick plats på sin mors rygg. Och hur mycket han än försökte kunde han inte bete sig som en människa. Hans mamma var ofta trött och frustrerad. Ibland tvingade hon honom att göra arbete som var menat för djur.
Förvirring och ilska byggdes upp inuti Åsna. Han kunde inte göra det ena och han kunde inte göra det andra. Han kunde inte vara så här och han kunde inte vara så där. Han blev så arg att han en dag sparkade ner sin mamma till marken.
När han till slut slutade springa, var det natt och Åsna var vilse. ”Iiaa, iiaa?” viskade han ut i mörkret. ”Iiaa, iiaa?” ekade det tillbaka. Han var ensam. Han rullade ihop sig till en boll och föll i en djup och orolig sömn.
Åsna vaknade och upptäckte att en underlig gammal man stirrade ner på honom. Han tittade in i den gamle mannens ögon och började att känna en glimt av hopp.
Åsna stannade kvar med den gamle mannen, som lärde honom många olika sätt att överleva på. Åsna lyssnade och lärde sig saker och det gjorde även den gamle mannen. De hjälpte varandra och skrattade tillsammans.