ある日、ウサギが川のほとりを歩いていました。
En dag gick Kanin längs flodens kant.
カバもそこで散歩をしながら、おいしい緑の草を食べていました。
Flodhäst var också där för att gå en runda och äta lite gott grönt gräs.
カバは、ウサギがそこにいるとは知らず、あやまってウサギの足を踏んでしまいました。ウサギはカバに向かって怒鳴りはじめました。「おい、カバ！わたしの足を踏んでいるのが分からないのか？」
Flodhäst såg inte att Kanin var där och råkade trampa på Kanins fot. Kanin började skrika åt Flodhäst: ”Du Flodhäst! Ser du inte att du ställde dig på min fot?”
カバは、ウサギに謝りました。「ほんとうにごめんね。あなたが見えなかったのよ。どうか許して！」けれどもウサギは聞き入れず、カバに向かって叫びました。「わざとやっただろ！今に見てろ。ただじゃすまないぞ！」
Flodhäst bad om ursäkt: ”Ursäkta, jag såg dig inte. Snälla, förlåt mig!” Men Kanin ville inte lyssna och skrek åt Flodhäst: ”Du gjorde det med flit! En vacker dag ska du få se! Då ska du få betala för det här!”
ウサギは火を探しに行き、こう言いました。「行け！草を食べるために水から出てきた時、カバを燃やしてしまえ。やつは、わたしの足を踏んだんだ！」火は「お安い御用です。友達のうさぎさん。お望み通りにやりますよ」と答えました。
Kanin gick till Eld och sa: ”Gå och bränn Flodhäst när hon kommer ut ur vattnet för att äta gräs. Hon trampade på mig!” Eld svarade: ”Inga problem Kanin, min vän. Jag ska göra precis vad du ber om.”
その後、カバが川から遠く離れた場所で草を食べていると、「ビューン！」と火がつき炎が上がりました。炎はカバの毛を燃やし始めました。
Senare åt Flodhäst gräs långt bort från floden när det plötsligt sa svisch! Eld flammade upp. Flammorna började bränna upp Flodhästs hår.
カバは泣き出し、水を求めて走りました。カバの毛は全部火によって燃やされてなくなりました。カバは泣き続けました。「わたしの毛が火で燃えた！わたしの毛はすっかりなくなっちゃった。わたしの美しい毛が！」
Flodhäst började gråta. Allt hennes hår hade bränts upp av elden. Flodhäst fortsatte att gråta: ”Mitt hår brändes upp i elden! Allt mitt hår är borta! Mitt vackra hår!”
ウサギはカバの毛が燃やされて嬉しくなりました。そして、カバはこの日を機に火を恐れて、水から離れたところには二度と行かなくなりました。
Kanin var glad över att Flodhästs hår hade brunnit upp. Och nuförtiden går Flodhäst fortfarande sällan långt bort från vattnet av rädsla för Eld.
